Tändernas anatomi

I tandraden finns det olika slags tänder, som har betydelse för bearbetning av födointag, ditt tal och ditt utseende. Man skiljer mellan tre olika slags tänder, som var för sig har en specifik funktion:

Framtänder: Det finns 4 framtänder i både över- och underkäken. De kännetecknas av att vara vassa och mejselformade med en skärkant som används till avbitning.

Hörntänder: Det finns 4 hörntänder totalt, 2 i överkäken och 2 i underkäken, som är placerade mellan framtänderna och de små kindtänderna. Hörntänderna är långa och spetsiga, vars funktion är att skydda övriga tänder vid tuggning samt olika rörelser.

Kindtänder: I munhålan finns både små och stora kindtänder. Det finns 2 små kindtänder (premolarer) på varje sida av munnen i både över- och underkäken, där varje tand har 2-3 tuggknutar på tandens tuggyta. De små kindtändernas funktion är att tugga och finfördela maten.

Det finns ytterligare 3 stora kindtänder (molarer), placerade på varje sida av munnen i både över- och underkäken. Dessa är placerade bakom de små kindtänderna och är därför de bakre tänderna i tandraden. Den första stora kindtanden kallas också 6-årstanden, den nästa stora kindtanden betecknas 12-årstanden, och den sista kindtanden kallas visdomstanden. Det är dock inte alla som får visdomständer. De stora kindtänderna har 4-5 tuggknutar på tandens tuggyta. De stora kindtänderna används således till att tugga och finfördela maten innan du sväljer. 

Redigera Radera

Genom livet utvecklar du två uppsättningar tänder: Mjölktänder och permanenta tänder. Den första uppsättningen tänder utvecklas när du är barn och består av 20 mjölktänder. Mjölktänderna faller löpande naturligt ut och ersätts av de permanenta tänderna bestående av upp till 32 tänder. Under tiden har barn därför en blandad uppsättning tänder, som utgörs av både mjölktänder och permanenta tänder.

Redigera Radera

Mjölktänder
Barnets första tänder kalas mjölktänder och bryter fram vid en ålder av ungefär 6-7 månader. Det kan vara smärtsamt att få de första tänderna, men detta avtar snabbt. Normalt är alla 20 mjölktänder framme vid en 3 års ålder. När barnet är omkring 6 år kommer mjölktänderna att naturligt falla ut och ersättas av permanenta tänder. Du kan läsa mer om mjölktänder här. 

 

Redigera Radera

Permanenta tänder
Frambrottet av de permanenta tänderna börjar i regel i 6-årsåldern (men kan börja tidigare eller senare) och avslutas normalt vid 14 års ålder. Visdomständer är en del av de permanenta tänderna. Man kan få upp till 4 visdomständer, 1 på varje sida i både under- och överkäken. Det är dock inte alla som får visdomständer. Visdomständerna bryter oftast fram i åldern 18-26 år, där det skiljs mellan olika frambrott: fullt fram brott, delvis frambrott och inget frambrott. Visdomständerna bryter fram bakom 12-årstanden och är därför den bakre kindtanden. Ibland finns ingen visdomstand som kan bryta fram. Du kan läsa mer om visdomständer här.

De permanenta tänderna är en uppsättning tänder som ska hålla resten av livet. Därför är det viktigt att passa och vårda sina tänder, så att de får så lång livstid som möjligt. Du kan läsa mer om hur du upprätthåller en god munhygien här. Dina tänder förändrar sig i takt med att du blir äldre, där faktorer som kost, rökning, kaffe, vin mm bidrar till att sätta spår på dina tänder. Du kan läsa mer om permanenta tänder här.

Redigera Radera

Varje enskild tand består av två huvuddelar: krona och rot.

Kronan utgör 1/3 av tanden och karaktäriseras som den synliga delen, medan roten utgör 2/3 och är den delen av tanden som inte syns.

Övergången mellan tandens krona och rot kallas tandhals och sitter vid tandköttsraden. 

Vidare består en tand av emalj, dentin, pulpa, rotcement och parodontalmembran.

Redigera Radera

Krona
Tandkronan är den synliga, emaljtäckta delen av tanden, som syns i munhålan. Kronan varierar i form, storlek och utseende (morfologi), då tänderna utvecklas till olika bestämda former. 

Emalj
Emaljen är det yttersta lagret på tandens krona och är uppbyggt av en stark prismastruktur för att skydda kronan. Emaljen karaktäriseras av en vid, hård beläggning som är kroppens hårdaste, mineraliserade vävnad, huvudsakligen bestående av kalcium och fosfat. Emaljen är inte bunden till kärl- och nervförsörjningen, vilket betyder att emaljen inte kan återuppbyggas. Därför är det viktigt att ta hand om tändernas emalj.

Dentin
Dentinen, tandbenet, är en mineraliserad, elastisk vävnad som karaktäriseras av en gulaktig och ljusbrun färg.  Dentinen är ett hårt, benliknande material, men i förhållande till emaljen är dentinen kännetecknat av att vara mer elastisk. Orsaken till detta är att emaljen behöver stöd från en mjukare vävnad för att förhindra att den spricker. Dentinen stöttar därför emaljen genom att vara fjädrande. Dentin finns i hela tanden och är därför den största delen av tandens beståndsdel. I kronan är dentinen täckt av emalj och i roten av rotcement
Dentin består av små kanaler där det flyter vätska och celler (odontoblaster), som går in till nerv- och kärlkammaren i mitten av tanden, pulpan. Om tanden skadas (karies, erosion eller fraktur), kan odontoblaster återställa dentinen. Dentin är en levande och känslig vävnad som kan känna värme, kyla, smärta och sött som ett försvarssystem. När dentinet blottas kan tanden bli temperaturkänslig och förorsaka smärta. På det sättet talar tanden om att något är fel, eller att du ska vara extra uppmärksam på dina tänder. 

Pulpa
Pulpan är den mjuka vävnad som finns i mitten av tanden och som rymmer tandens nervvävnad, bindvävnad samt blodkärl. Pulpan skyddas inne i dentinens hålrum, pulpakammaren. Dentin och pulpa har ett tätt samarbete och skapas av samma celler. Pulpavävnadens celler sörjer för bildandet av mer dentin, så att tanden kan fortsätta skyddas. Vidare får dentin sin näring genom puplavävnadens blodkärl och nerver, som också är grunden för dentinets känslighet i form av nerver. 

Om pulpan utsätts för bakteriell infektion, trauma eller karies, är det ofta en smärtfylld process. En infektion kan medföra att pulpan dör och i värsta fall bildas en tandböld av detta förfall. Vidare kommer tanden brytas ner om inte en rotbehandling genomförs. 

Rot
En rot är den icke-synliga delen av tanden och har som funktion att hålla fast tanden i käken och sörjer för tandens blodförsörjning. Roten består av dentin, där tandens nerver och blodkärl löper genom rotspetsen in till rotkanalen och pulpan. Tändernas rötter varierar i form, utseende (morfologi) och antal i förhållande till de enskilda tänderna. 

  • Fram- och hörntänderna har 1 rot. 
  • De små kindtänderna (premolarerna) kan ha 1-2 rötter. 
  • De stora kindtänderna (molarerna) kan ha 2-3 rötter, och i sällsynta fall 4.

Rotcement och parodontalmembran
Rotcement består av en tunn, mineraliserad och benliknanden vävnad som skyddar tändernas rötter. Rotcementen och emaljen möter varandra vid tandhalsen, som också kallas emalj-cementgränsen. Liksom emaljen har rotcementen inte heller någon nervtillförsel, därför är det inte möjligt att återuppbygga cementen. 

I rotcementen finns inbäddade fibrer, parodontalligament, som löper från rotcementen till käkbenet (alveolarbenet). Dessa fibrer utgör parodontalmembranen, som innehåller nerver och blodkärl. Det är således i parodontalmembranen som tändernas rötter fäster vid käkbenet (alveolarbenet), och den fungerar som en elastisk kudde mellan tanden och benet. 

Redigera Radera

Underkäken är förankrad till vårt kranium via våra muskler och två käkleder, 1 på var sida om huvudet. Käkleden innehåller en ledskiva, som möjliggör öppnings- och glidrörelser och skyddas av en ledkapsel. Detta tillåter en viss flexibilitet i käken och rörelser i flera riktningar: 

  • Munnen öppnar och stänger sig när underkäken rör sig upp och ner. 
  • Käken rör sig framåt, tillbaka, åt sidan och runt, när vi äter och talar. 

Små barn kan dock endast använda gångjärnsrörelser, då flexibiliteten och andra rörelser i käken utvecklas i takt med frambrottet av de permanenta tänderna. 

Det kan uppstå problem i käkleden, ofta i form av krasande eller klickande ljud i käkleden, inflammation eller låsning av underkäken. Dessa symptom kan förekomma i samband med artros och i dessa fall bör du kontakta din tandläkare. 

Redigera Radera

Tanden sitter fast i alveolarbenet med hjälp av parodontala ligament och rothinenfiber, som består av bindväv. Ligamenten karaktäriseras av att vara elastiska och flexibla samt att innehålla känsliga nerver. De sänder signaler till hjärnan om hur hårt vi ska tugga och var tänderna är placerade.

Ligamenten sitter fast vid både alveolarbenet och rotcementen och sörjer för att tänderna hålls på plats.

Redigera Radera

Det är flera faktorer som påverkar tändernas ställning i tandraden. Den slutliga placeringen av tandraden avgörs huvudsakligen av läppar, kinder och tunga: 

  • Tungan trycker tänderna utåt.
  • Läpparna och kinderna trycker tänderna inåt och avger ett balanserat tryck. 
  • Tändernas tuggtryck mot varandra förhindrar vertikal växt av tänderna (förhindrar att tänderna växer ut från käken och blir långa). 
  • Käkbågarnas form.

Att suga på tummen kan också påverka tändernas ställning:

  • Tumsugande ger ett utgående tryck på framtänderna i överkäken som kan medföra överbett och öppet bett. Detta kallas sugbett. Vanan bör ändras omedelbart oavsett ålder. 
  • Vanligt nappsugande kan också medföra sugbett, varför det är viktigt att inte förlänga användningen av napp. Innan barnet fyller 3 år bör användningen av napp avslutas. I så fall rättar bettet till sig naturligt. 

Nedanför ses två former av tandställningsfel. Den första bilden illustrerar spridd ställning av tänder, och den andra visar trångt sittande tänder. Med hjälp av tandreglering kan tänderna rättas till en mer optimal och jämn tandställning. 

Redigera Radera